Läs gärna

Här tipsar jag dig om några referenser av olika slag som betyder mycket för mig i min konsultgärning. Många ledare gillar dem också.

Oscar Öquist Systemteori i praktiken, konsten att lösa problem och nå resultat

Oscar Öquist Framgångsrikt ledarskap med systemteori

Lena Lindgren Utvärderingsmonstret

Bo Ahrenfelt Förändring som tillstånd

John Seddon Bort från styrning och kontroll

Gervase R. Bushe Klart ledarskap

Jim Collins När vinst inte är målet och Good to Great

Claes Janssen Förändringens fyra rum

Matti Bergström Neuropedagogik, Barnet den sista slaven eller Svarta och vita lekar

Oscar Öquist Den seende läraren, Systemteori för skolbruk

 

Kontakta mig gärna för flera tips!

Varmt välkommen! Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

 

 

Kulturer separerar - det systemiska förenar.

I avsaknad av en organisation som grundar sig på vetenskapen systemteori  utvecklas en specifik verksamhetskultur, som tar medarbetarna i sitt grepp. Kulturen har  en stark koppling till organisationens kund och själva affärsuppgiften/idén. Min erfarenhet är att dessa framvuxna kulturer ofta är ett alldeles onödigt hinder för dialoger och samarbete mellan olika verksamheter.

Jag brukar uttrycka det som att affärsuppgiften smittar inåt. Som besökare känner vi omgående av den rådande verksamhetskulturen, men det kan ta ett tag, innan vi ser de osunda sambanden. I sin mest extrema form verkar det som om "personalen är organisationens kund". I någon mening försvarar all personal sin egen verksamhetskultur i synnerhet i möte med andra verksamhetskulturer. Kulturen är den gemensamma identiteten.

Över tid har jag gjort intressanta iakttagelser vad gäller de olika kulturernas vilja, förmåga och engagemang att förändra ett resurskrävande rationellt beteende i den rådande verksamhetskulturen till ett mera resurssnålt systemiskt sätt att vara organisation, ett synsätt som förenar verksamheter i stället för att separera dem. Mina erfarenheter bygger på återkommande iakttagelser.

Förskolans verksamhetskultur utgör i sig en ovanligt stark identitet och är mycket socialt betonad, där omhändertagande, öppenhet och beslutsfattande m.m. tillsammans är ett kännetecken. Även chefsskapet har sociala förtecken. Organisationen är dock inte definierad och organisationsledarskap saknas helt. Kulturen har skapat en slags "familjelik" osjälvständighet, med ett beroende av varandra, vilket för många ledare blir en utmaning att ta sig över när ledarpositionen tydliggörs. I möte med grundskolans kultur uttrycker förskolans kultur osäkerhet och rädsla. Förskolans kultur saknar systematiskt     inbyggt lärande i organisationen, men personalen älskar (förstås) gemensamma pedagogiska samtal och uttalar öppenhet för förändringar.

Grundskolans verksamhetskultur har förändrats de senaste tjugo åren, men fortfarande finns åtskilliga rester av en tidigare skolkultur kvar. Paradigmskiftet i början av 1990-talet fortgår. Skolenheten saknar gemensamt uttalad identitet och ensamarbete präglar både chefer och övriga medarbetare. Rektorskapet är i hög grad fortfarande en service och problemhanterande funktion. Organisationen är inte definierad och organisationsledarskap saknas. Kulturen präglas inte av öppet lärande och teamarbetet kring eleverna är outvecklat. Klassorganisationen lever kvar och elevers ålder har skapat en märklig skolhierarki. I de högre grundskoleåren råder även en ämneshierarki  inom skolan. Grundskolans personal är vana vid att fatta självständiga beslut, men dessa är inte alltid förankrade i organisationens gemensamma idé. Grundskolans verksamhetskultur saknar systematiskt inbyggt lärande i organisationen, personalen välkomnar pedagogiska samtal och rektor behöver utveckla sin ledarroll i organisationen. Extra intressant i skolans verksamhetskultur, som ju handlar om lärande, är att skolan är förvånansvärt motvillig till att sätta sig i sin egen skolbänk vilket leder till knepiga effekter. (Men i grunden kanske detta är en positiv signal - skolan behöver och vill förändring!)

Fritidshemmets verksamhetskultur är den mest öppna och flexibla kulturen jag har mött, men också den allra mest aktivitetspräglade kulturen av dem jag omnämner här. Chefer från fritidshemmets kultur visar sig ofta ha det minsta tankefängelset, när det gäller att utveckla organisationsledarskap. Fritidshemskulturens starkaste kännetecken de senaste tjugo åren är bristen på egen identitet i skuggan av skolan. Fritidshemmets kultur saknar systematiskt inbyggt lärande i organisationen, och personalen får alltför ofta sköta sig själva, då rektor prioriterar den obligatoriska skolan. Nyckeln är att både utveckla samarbetet med skolan kring elevernas utveckling och lärande och synliggöra fritidshemmets unika väredökande insats för eleven. Personalen i fritidshemmet har stora möjligheter att stödja elevernas utveckling och lärande under elvernas fritid. 

Gymnasieskolans verksamhetskultur liknar i mycket grundskolans kultur, men den gamla skolans kultur lever kvar i lite högre grad. I gymnasieskolans kultur finns både en stark kultur av självständighet i lärarrollen och en stark kultur av sammanhållning inom programmet. Det är inte ovanligt med hierarkier inom skolan, inte enbart mellan ämnen utan även mellan program. Gymnasieskolans kultur saknar systematiskt inbyggt lärande i organisationen. Gymnasieskolans verksamhetskultur saknar organisationsledarskap och organisationens samlade ämneskunskaper är betydligt högre än kunskaperna om vad som sker utvecklingsmässigt med en individ under de senare tonåren på väg mot en ung vuxen.